Nää mina små muffpuffor, nu är det dags för sängen...

Måste bara berätta om min sjuka resa till jobbet i morse. Heelt jävla livsfarligt egentligen och jag var förbannad på ALLT när jag väl kom fram till jobbet. Först å främst för att det är så jävla kallt, sen för att mina rutor behövde skrapas och sist men inte minst för att det aldrig kom någon värme ur fläktarna.

I alla fall, jag går hemifrån glatt ovetandes om vad jag skulle komma att utsätta mej själv för. Skrapar rutorna lite käckt, kör å lämnar av lillan på dagis. Sen hoppar jag in i bilen och när jag kört kanske 150-200 meter så måste jag hoppa ur bilen för att skrapa rutorna IGEN!!!
Sätter mej återigen i bilen och kör, ut på motorvägen (tänker för mej själv att värmen kommer ju snart å då tinar vindrutan) NÄ!!! Det gjorde den minsann inte. Jag låg där på motorvägen i ca 50km/h och såg inte ett smack ut genom rutorna. Det enda jag såg var bilarnas lampor framför mej, som gjorde att jag någorlunda visste hur jag låg till. Jag hade ett yttepyttehål att kika igenom längst ner i mitten av vindrutan, men det isades snart också igen. Paniken kom med en rasande fart och bet sej fast som en igel. JA, tänkte jag, jag kör ner rutan så får jag hänga ut huvudet (i 16 minusgrader), Nääää inte det heller för den var också fastfrusen. Suuuuck!!!! Till slut kom i alla fall min avfart och så fort jag närmade mej korsningen så tvärnitade jag och hopade förbannat ut bil-jä***n med isskrapan i högsta hugg. Nu, tack goode gud så kunde jag äntligen se igen.

Fy f*n, asså jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv förut. Tack å lov så slutade det bra i alla fall.

• Go Natt!! •