Jag var så trött och ville inte gå upp ur sängen. Regnet verkligen vräkte ner utanför fönstret. Min sambo skulle precis gå till jobbet när han ropar ner mig och säger att barnen kan stanna kvar däruppe. 

Jag skuttar ner för trappan och F visar mig en lapp som satt på dörren. Det var grannen som skriver om en medtagen katt som ligger och krampar och ser ut att må jättedåligt under hennes trapp. När jag satt barnen för att äta frukost så går jag bort och kikar.

Där ligger han, våren Chilli. Liten, svag och jättedålig. Han krampar varje gång han försöker ta ett andetag, han skakar då kroppen är så nedkyld. Han är rädd.

Jag vet inte hur länge han legat så. Men jag ser att det är riktigt illa. 

Jag får tag på mamma som snabbt kommer ner och hjälper mig att lyfta i honom i en korg med en liten värmande filt. Vi lämnar barnen hos pappa och åker till Blå stjärnans djursjukhus. Allt är kaos, mitt huvud är kaos. Detta händer inte på riktigt!!?

När vi kommer in inser dom snabbt att det är akut. Han får syrgas och dom känner och lyssnar, men hon hör inte hjärtat. Dessutom säger hon att han har vätska i lungorna. 

Min lille goe kissemisse. Vad hade han varit med om? Ingen som vet, man kan bara gissa.

Veterinären tittar på mig och säger "Det är inte bra det här, det finns inget vi kan göra". Kramperna är ett tecken på att han håller på att dö. Han kämpar i det sista.

Det är inte sant, detta händer inte!! Jag vill bara försvinna, vakna upp i min säng igen och börja om dagen på nytt, med ett annat slut.

Vi beslutar oss för att hjälpa honom, så att han inte ska behöva lida mer. Efter någon minut är han borta. Skräcken bleknar i hans ögon och han försvinner bort. Vår fina lilla Chilli, mitt hjärta blöder. 

Världens finaste goaste och snällaste katt. Visst han hade vissa knäppa saker för sig, men han var ändå helt underbar med en väldigt speciell personlighet. Nu...är han borta.

Det känns så konstigt här hemma och tomt utan honom. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag är såå ledsen, hela tiden. Jag kan inte och vill inte sluta tänka. 

Men som dom säger. Tiden läker väl alla sår. Dock varar ärren för evigt.