Sms:en väller in och folk frågar vad som hänt...Även om jag skulle förklara så skulle dom inte förstå.

Mitt i frukosten fick jag ett samtal av min mami, hon sa att det var dags. Simon, min älskade katt Simon som blev min när jag bara var ett barn. Nu skulle han få somna in, efter 19 långa fina år fyllda av bus, jakt och massa kärlek.

Jag minns det så väl, när vi åkte hem den dära kvällen. Jag satt såklart i baksätet och Simon satt längst ute på toppen på pappas knä i passagerarsätet. Precis som Lejonkungen på lejonklippan. Han följde varje gatulampa med blicken. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Första morgonen när jag vaknade så trodde jag att allt varit en dröm och jag smög ner för trappan för att leta. Jag hittade honom inte först, men till slut så kikade jag in under soffan i tv-rummet och där låg han och kikade fram lite försiktigt. MIN katt, jag var kär ♥

Så många gånger som vi legat i min säng tillsammans och bara myst. Han älskade att krypa ner under täcket och ibland kunde ha ligga och snutta mej på magen, hihi. Goingen!!! Han lyssnade när jag vara ledsen och tröstade mej med sin närhet.

Usch, det kommer att bli tomt utan honom kan jag lova.


Sov gott nu lilla Simon-gubben ♥